Modernitetens pris
Varför födelsetalen faller också i världens mest familjevänliga länder
Födelsetalen i de nordiska länderna stack länge ut i en europeisk kontext. Fram till 2016 föddes fler barn per kvinna i alla nordiska länder än EU-genomsnittet. Skillnaden var dessutom relativt stor. De senaste 10-15 åren har dock utvecklingen i världen varit osannolikt likartad – födelsetalen minskar i princip överallt och de nordiska länderna har närmat sig EU-snittet, i Finlands fall till och med krupit under det. Funkar inte den nordiska familjepolitiken längre? Eller: har den någonsin gjort det?
Det som brukar lyftas fram som framgångsrikt i den nordiska familjepolitiken är framför allt jämställdhetsaspekten. Arbetshypotesen har varit att kvinnor vill ha både jobb och barn: ergo arbetsrättsligt skydd vid graviditet och föräldraledighet, generös föräldraförsäkring (som man kvalificerar sig till genom att jobba), subventionerad och utbyggd förskola samt särbeskattning. Det har, antagligen, både skapat några av världens högsta kvinnliga sysselsättningsgrader och lett till (relativt) höga födelsetal. Men har något hänt vad gäller jämställdheten som skulle kunna förklara fallet i födelsetal? Tveksamt.
Ytterligare en central del av den nordiska välfärden har varit generösa stöd till barnfamiljer. Den ekonomiska familjepolitiken i Sverige har dock urholkats över tid och den ekonomiska skillnaden mellan att ha och inte har barn har ökat, särskilt för vissa grupper. Det räcker nog inte som förklaring till de sjunkande födelsetalen, men det är inte oviktigt.
Det finns dock en tredje aspekt av den nordiska familjepolitiken som jag tror är helt central när det gäller att förstå födelsetalens utveckling. Den är ofta förbisedd i diskussionen, men Alva och Gunnar Myrdal närmade sig den redan 1934, nästan i skymundan. Det handlar om modernitetens villkor: ”Hela det moderna samhällets livsrytm har intensifierats och komplicerats: duglighetskraven har skärpts. […] Alla sträva vi medvetet och omedvetet i samma riktning: att rationalisera, komplicera produktionen och hela människolivet och därmed att stegra kvalitetskraven på oss själva och våra medmänniskor.”
Det var sant 1934, och det har fortsatt att vara sant alltsedan dess. Det innebär särskilda utmaningar i föräldraskapet.
Alla kommer ju inte att hänga med i utvecklingen – om inte samhället investerar i människors humankapital. Det var inte så Myrdals uttryckte det 1934, men det var poängen. ”Hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk?” var deras specifika fråga. Deras huvudsvar var att bekämpa arbetslösheten, eftersom den bryter ner människors produktiva förmåga. Men de skrev också att den välfärdspolitik de förespråkade innebar ”icke blott en väsentlig kvalitativ stegring av det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter – vilket i och för sig är en social investering, som från samhällets synpunkt är räntabel – utan samtidigt ett avlyftande av kostnader och ansvar från de enskilda familjeförsörjarna till hela nationen.”
Det vill säga: två flugor i en smäll. Jag tror att det här kan vara här själva nyckeln, också till dagens situation. Allt sedan 1930-talet har stora investeringar i barns utveckling, hälsa och utbildning varit centrala i nordisk välfärd och, menar jag, den tredje väsentliga aspekten av familjepolitiken. Att samhället tar ansvar för att alla barn ska få goda livschanser är ett sätt att få människor att föda fler barn, oaktat den rent ekonomiska lättnaden, som förstås också spelar roll. Humankapitalinvesteringar är mycket mer än reda pengar, det är också tid, engagemang, framtidstro, trygghet och, inte minst, svaret på frågan: tror jag att jag fixar att se till att mina barn får det bra i sina liv?
Om det svaret är osäkert är det inte konstigt om benägenheten att sätta barn till världen blir mindre. Jag tror att en förklaring till dagens läge är att det krävs allt mer investeringar i barn för att föräldrar ska känna sig trygga med just detta svar. Inte bara i Sverige, utan överallt. Och att politiken inte har hängt med.
Här finns således något att bygga vidare på! Vilket jag kommer att återkomma till framöver. Alla har sina käpphästar i debatten om födelsetalen – här någonstans finns min. Och Gunnar och Alva Myrdal satte fingret på den, redan för 92 år sedan.
